Hur får man kött på det där skelettet?


Det är viktigt att göra grundarbetet ordentligt, ungefär som när man ska fixa till ett gammalt väderbitet fönster. För att det ska bli intressant att skriva om personerna måste de vara väl sammansatta. Ju mer tid man lägger på att bygga sina karaktärer, desto lättare blir det sedan att sätta in dem i handlingen. Vad har personerna för egenskaper, vilka är deras innersta tankar, vilka svagheter har de, vilka är deras hemligheter? Dricker de kaffe eller te? Lider de av någon sjukdom? Vad gör dem glada respektive ledsna? Hur ser deras fritidsintressen ut? Drömmar? Det finns tusen och åter tusen frågor man kan ställa och hitta på svar till. Många av detaljerna använder man inte i boken, åtminstone inte uttalat. Men de bidrar ändå till att skapa sammansatta karaktärer. 

Personerna är de viktigaste ingredienserna i en roman för att föra handlingen framåt. Ofta händer det att de lever sina egna liv och det är alltid lika spännande.
Även om fantasin är en viktig kraft är det också betydelsefullt att göra sin research grundligt. Ta reda på så mycket du kan om ämnet du skriver om. När jag skrev ”Doft av hämnd” tog jag hjälp av några unga killar från Rosengård för att göra dialogerna i gängen trovärdiga. När jag förberedde ”Av jord är du kommen” uppsökte jag människorna och miljöerna i Malmös missbrukskretsar. Under arbetet med ”Delhis vackraste händer” pratade jag med allt från sluminvånare till rika företagsledare i den indiska huvudstaden och tog dessutom nytta av mitt extraknäck som reseledare. Inför ”Dimma över Darjeeling” besökte jag allt från teplantager till tigerreservat. ”Gurun i Pomonadalen” bygger mycket på mina upplevelser på Österlen.
För att kunna beskriva någonting på ett målande sätt måste man kunna gå in i miljön, karaktären eller situationen. Det kan ske enbart med fantasins hjälp men ofta hjälper det att inspireras av verkliga personer och miljöer.

Hur löser man de problem som uppstår på vägen?


Det är lite olika beroende på vilken typ av bok man skriver. Är det en kriminalroman med flera spår som ska knytas samman på slutet är det inte ovanligt att man någon gång hamnar i en återvändsgränd. Då gäller det att gå tillbaka och försöka lösa upp knutarna tidigare i berättelsen. Det är också bra att ha ett bollplank med mycket fantasi. Själv har jag haft stor hjälp av min yngste son Frej som är kvick i tanken och en duktig problemlösare. Skriver man en bok handlar det ofta om att återskapa en känsla. Har man kört fast i någonting kan det räcka att besöka den miljö där det gick snett för att det ska lossna igen. Och så tror jag tror oerhört mycket på samtalets kraft. För mig är författandet bara delvis ett ensamarbete. Jag gillar att testa mina tankar och idéer mot någon annan under skrivandets gång. Eftersom jag är en ganska ostrukturerad person måste jag till stor del förlita mig på den energi som frigörs när jag sitter koncentrerad vid datorn och den inspiration som väcks i möten och samtal med andra. Men även om jag inte skriver långa synopsis så jobbar jag på mitt sätt ändå hela tiden med strukturen. Saker som poppar upp i huvudet skriver jag ner och ur detta ”virrvarr” hittar jag så småningom mönster.

Varför skriver du i olika genrer?


För att det är kul att variera sig. Att jag från början fick en stämpel som deckarförfattare var en ren slump. Den första romanen jag skrev, ”Heta Hallon”, betraktade jag själv mer som en rolig bok. Det är en romantisk skröna med mycket humor men också spänning, i sin stil inte helt olik böckerna i min Indiensvit. När jag efter ett antal refuseringar bland de större förlagen till sist hittade ett mindre förlag som ville ge ut ”Heta Hallon” tyckte förläggaren där att det var en kriminalroman. Det fanns ju både ett brott med och en del andra ingredienser som påminde om deckarens. Så boken lanserades som en ”fartfylld och humoristisk kriminalroman”. Eftersom den föll i god jord bestämde jag mig för att fortsätta på deckarbanan. Därefter följde tre böcker i serien om Leyla Abdallah. Det är renodlade kriminalromaner som tydligare följer den dramaturgi som finns i genren. Men nu är jag alltså tillbaka i humorsvängen, som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Det är roligt att försöka skriva roligt men också väldigt svårt. Min egen erfarenhet är att det tar betydligt längre tid att författa en text som upplevs som flyhänt och lockar till leenden och skratt än en som är mer allvarstyngd. Jag strävar efter att skriva lättläst, i betydelsen att det ska finnas en rytm i språket som gör att texten flyter. Det är, kan jag försäkra, allt annat än lätt.    

Hur långt tid tar det för dig att bli färdig med en bok?


Från ax till limpa är det en långt utdragen process. Får jag en idé kan den ligga och gro för sig själv ett bra tag, kanske ett år. Det sker parallellt med allt annat jag håller på med. Ibland dyker tankar, idéer och lösningar på problem upp när man minst anar det. Då gäller det att genast skriva ner dem i ett anteckningsblock, annars är risken överhängande att de glöms bort.
När jag väl bestämmer mig för att försöka göra en bok av mina idéer ägnar jag ett par månader åt research och förberedelser och upp till ett år åt att skriva. Ofta tar jag pauser i skrivandet för att jag behöver ny input eller är upptagen med annat.  Sen tillkommer efterarbetet, som inte är lika krävande rent kreativt men som tar en hel del tid i anspråk.

Vad är det roligaste momentet i skrivprocessen?


När jag sätter den sista punkten i sitt manus och kan fira det med en kopp kaffe och en riktigt smarrig bakelse!