Så hittade jag tillbaka till min berättarröst

IMG-3881.JPG

Under åren 2007-2011 bodde jag i Indien och det var i slutet av den perioden som jag skrev den första boken om Göran Borg och Yogi, ”Delhis vackraste händer”.  Men redan för femton år sedan bestämde jag mig för att bli författare. Jag hade lång erfarenhet som reporter och krönikör på Sydsvenskan och kände att nu var det dags att ta skrivandet till en annan nivå. Min roman skulle slå inte bara Sverige utan hela världen med häpnad. Jag var långt framme i tankarna om gigantiska pocketupplagor, utlandslanseringar och vem som skulle spela den manliga huvudrollen i den kommande filmatiseringen av mitt alster när jag en sen kväll satte mig vid datorn för att påbörja mästerverket. Jag inledde med följande mening:

”Tungan klibbade fast i gommen, och de sura, stickande ångorna av nattstånden gin och tonic transporterades upp från magsäcken med ett ljudligt rap.”

Sen fick jag skrivkramp. Och insåg att det krävdes betydligt mer än en bakfull huvudkaraktär och storvulna författardrömmar för att få igång processen.

Så jag började om. Vände och vred och byggde upp en story om en halvkriminell men innerst inne godhjärtad fastighetsmäklare i Malmö som levde över sina tillgångar och hamnade i klorna på maffian.

Kapitel efter kapitel växte fram och jag lärde mig bland annat att det inte är särskilt roligt att försöka skriva roligt. Det är svårt och mödosamt. Men jag var nöjd med slutresultatet och efter att ha testat manuset på den närmsta bekantskapskretsen och fått glada tillrop skickade jag iväg det till de största förlagen. Alla skulle ju få chansen.

 

Sen hände det som nästan alltid händer. Refuseringsbreven damp ner i brevlådan. Till sist, efter att ha dammsugit nästan hela den svenska förlagsbranschen, var det ett litet skånskt förlag i Kristianstad som förbarmade sig över mitt alster. Boken fick titeln ”Heta hallon”, ett blankt fint rött omslag och tillägget ”kriminalroman”.

”Men det här är ingen deckare”, protesterade jag milt.

”Jo, det tycker jag nog”, sa förläggaren. ”Det förekommer ju både en dödsskjutning, även om det är ett vådaskott, och en biljakt. Dessutom säljer deckare bra.”

Okej, tänkte jag. Då är jag väl deckarförfattare.

För att göra en lång historia kort skrev jag därpå tre utpräglade kriminalromaner i följd, av vilka de två senare gavs ut på ett av de stora förlagen. Jag hade ännu inte slagit världen med häpnad, men kunde med rätta kalla mig författare. Ändå var det någonting som fattades. Och en varm kväll när jag satt under fläkten i min lägenhet i New Delhi och planerade nästa kriminalroman i svensk miljö kom jag på vad det var.

 Jag hade inte varit trogen min egen berättarröst. Jag var ju innerst inne ingen deckarförfattare. Jag hade lärt mig hantverket, kunde snickra ihop en intrig och bygga upp spänning men i själ och hjärta var jag en annan sorts författare.

Jag letade rätt på ”Heta hallon” i bokhyllan och började läsa. Rodnade en hel del åt detta förstlingsverks alla brister men skrattade också ganska mycket och insåg att det är i den här litterära världen som jag hör hemma. I den varmt humoristiska med ett lätt anslag och en fartfylld handling.

Så istället för en ny deckare skrev jag ”Delhis vackraste händer” och lät mig inspireras av det fantastiska landet Indien med alla sina fantastiska människor.

Jag har ännu inte slagit världen med häpnad men snart halva Europa. Boken har sålts till tio länder, toppat pocketlistan i Sverige och blivit teveserie (med Björn Kjellman i den manliga huvudrollen!). Men det var inte det viktigaste. Det viktigaste var att jag hittade tillbaka till min egen berättarröst. Jag ångrar inte mina deckare. De lärde mig mycket och utvecklade mig som författare. Jag tycker fortfarande att de står sig väl i den inhemska konkurrensen. Men jag är glad att jag med de tre Indienböckerna återfick min verkliga berättarröst. Den som jag också lyssnade till när jag skrev min senaste roman ”Den sorglöse hemsamariten”. Med humor men också allvar. För så är det med feelgood, för att den ska funka måste den också innehålla en lagom dos feelbad. Annars blir det förbannat tråkigt och enahanda i längden med idel rosenrött och lycka. Jag skulle tröttna på att skriva så – och ni skulle tröttna på att läsa det.

 

 

Årets ljud- och julbok!

IMG_2536.jpg

Med Björn på Bullen!

Och nu ses vi igen...

Nu korsas våra vägar igen. Björn Kjellman, som gjorde en suverän tolkning som Göran Borg i filmatiseringen av min bok "Delhis vackraste händer" har läst in min senaste roman "Den sorglöse hemsamariten" som ljudbok. En av Sveriges bästa skådespelare med en fantastisk röst och inlevelse gör lyssningen till en ren njutning. Här kan du ladda ner den!